-

Denna helgen är det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv när det gäller kärlek.
Vi hade förhoppningar om att helgen skulle bli bra, med tanke att veckan har vart ett rent helvete.
Vi skulle anstränga oss, sa vi.

Och visst, den börjar bra. Det ska jag inte sticka under stol med.
Men sen...
Allt går käpprätt åt skogen. Ner i det djupaste mörker. Och det fanns absolut ingenting jag kunde göra åt det, det var redan försent.
Uppfattningen var redan gjord, och den satt där och skulle inte ändras på.

Jag ångrar mig så mycket.
Jag har ont i hela kroppen. Det känns som att hjärtat ska gå sönder.
Jag har sårat den människa jag älskar mest av allt i hela världen.
Att se den sorgen, besvikenheten och såraden i hans ögon skär sönder en inuti.
Att se honom gråta och trycka sig in i soffhörnet och gråtandes säga: "Jag är rädd för dig".
Det gjorde så ont, så ont. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag grät bara ännu mer.

Nu, i efterhand, är allt skit.
Jag har försökt förklara, men det går inte.
Den förklaring jag har låter helt värdelös, och jag förstår att han inte tror på den, men jag har ingen bättre att komma med, det enda jag försöker förklara är sanningen.
Men han tror inte på den, verkligen inte.
Om han nu älskar mig så mycket, varför kan han inte ens försöka tro på den?
Det blir inte bättre av att han lyssnar på någon jävla kompis och vad hon tror, det är ju mig han älskar, det är mig han ska tro på.
Jag vill inget annat än att berätta sanningen, och det är det jag gör, även om den låter hur konstig som helst.
Men det är inget jag kan hjälpa.

Jag hoppas att det någon gång ska bli bra, men jag tvivlar på detta nu.
Jag ska göra mitt för att det ska bli bra, men jag vet att det räcker inte.
Han måste vilja och försöka lita på mig igen, det är det som allt hänger på i slutändan.
Och där kan jag inte göra annat än att bara hålla tummarna...