-

Jag är så trött. Eller rättare sagt, jag blir så trött, då man hela tiden matas på med kommentarer om hur vackra och söta ens systrar är. Alla älskar Hannah. Alla älskar Mathilda. Du är så vacker, Hannah. Åh, Mathilda, du är snyggast i Borås.
Men Thérèse då? Är inte hon något? Nej, hon är en bortglömd flicka som står i skuggan av sina systrars underbarhet. Så snygga och så fina. Men fula, misslyckade Thérèse är det ingen som bryr sig om.
Jo, kanske. Det får vi ju inte glömma, hon duger till en sak. Att bli utnyttjad och sedan bortkastad som skräp. Ingen kan tänka sig ta ett steg längre. Hon är ett objekt, en sak man använder. Och använda saker man tröttnar på kastar man ju sen, eller hur? Det gör man med Thérèse med.
Och om hon har känslor är det ingen som bryr sig om, man struntar fullständigt i det. Trampar på henne då hon ligger ner, sparkar sönder henne. River upp djupa sår, ett i taget för att göra allt mera plågsamt. Hon ligger där på marken och lider, men det är ingen som vill hjälpa, alla väljer att titta bort.
Strunt i henne, hon är ju inget värd i alla fall. Hennes systrar är dem vi ska bry oss om istället, inget får ju hända med deras skönhet.

Men som om inte detta skulle vara nog. DU, DU av ALLA. Jag gillar ju DIG, men du fattar ju inte det. Eller så fattar du, men väljer att inte bry dig för du gillar inte mig, tyckte bara jag var värd att användas en enda gång, och nu slänger du bort mig precis som alla andra gör. Det gör ont i mig när jag ser hur du inte verkar bry dig... 
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på ditt underbara leende hur många gånger som helst varje dag, och jag kan höra ditt fantastiska skratt. 
Jag tycker ju om dig. Snälla, såra mig inte mer. Snälla, jag ber dig...
Hatar att erkänna det, men jag är bräcklig nu, väldigt bräcklig. Klen kan ni också säga... Jag kan inte hjälpa det, en människa klarar inte hur många motgångar som helst, någon gång säger det faktiskt stopp.

Snart tar det stopp. Jag är inte säker om jag kan stoppa det...