-

Jag känner mig så tom.
Överreagerar jag? JA.
Kan jag hjälpa det? NEJ.
Jag vill bara begrava mig någonstans... Eller lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet, stänga av allt runt omkring. Lägga armarna om ett gosedjur. Och även om det är ett gosedjur, känna dess trygghet och dess kärlek den på något sätt ger en.
Eller bli liten igen.
Var det något som bekymmrade en, då sprang man till mamma och satte sig i knäet på henne. Man berättade vad det var och hon löste det alltid åt en, eller sa med sin varma, kärleksfulla röst: "Det ordnar sig. Det är ingen fara."
Och sen fick man alltid en kram och en puss på kinden och sen var ens bekymmer som bortblåsta.

Jag vill bli liten igen.

*

Jag är slut.

*

Ibland tänker jag; tänk om man kunde vrida tillbaka klockan och göra en sak annorlunda. Bara ändra lite. Göra något innan någon annan gjorde det.
Tänk vad bättre det skulle känts då, då skulle jag nog vara en aning mer lycklig än jag är nu. 
Du gjorde det till ett nederlag för mig, och jag hatar att förlora. Ditt fel alltihopa. Tack vare dig känner jag mig misslyckad, misslyckad som fan.
Egentligen är det du som ska vara där jag är nu. Det vore rätt åt dig, precis vad du förtjänar.
Du var inte rättvis. Inte alls. Du tänkte bara på dig själv. Jag trodde du brydde dig om det, du gav ju sken om det, men vad jag misstog mig. Eller så ljög du bara.
Vad vet jag?
Det är bara du som vet. Och jag vet att jag aldrig kommer få reda på hur stod till egentligen.

Det känns skit.

Kan inte hjälpa att jag fortfarande har kvar känslor för dig. Men de tynar sakta men säkert bort, de ersätts med ett rättmätigt hat mot dig istället. Din jävel.
Den kärlek jag hade att erbjuda och gav dig, lekte du med och bara kastade bort som om den var ingenting värd. Jag hatar dig för det och kommer aldrig förlåta dig.